trekatter

Jag har för mycket att göra på jobb. Chefen håller för en gångs skull med och beordrade mig att lämna ifrån mig ärenden. Jo, helt ok, jag ska bara få tid till att göra det. Chefen gjorde det ganska lätt för sig, såg jag sedan. De ärenden som jag lämnade över överfördes till sommarvikarien som inte har börjat ännu och ansökningarna ligger nu i den gemensamma sommarlåda.

Jag hade en tandläkartid kl 13.00 imorgon. Den ringde jag och ändrade idag, då jag insåg att det inte skulle funka att jobba halvdag.

Jag skrev det i ett mail till min chef och poängterade även att jag inte gjorde detta för att sätta mig på ett obligatoriskt torsdagsmöte, utan för att sitta vid min dator och vara osocial. Då går regeringen och klubbar igenom jobbstimulanspaketet, så att jag antagligen måste sätta mig på mötet ändå.

 

Vår son har blivit utsatt för tråkigheter. Tack och lov så verkar han inte bry sig så vidare mycket, men det gör vi vuxna, som på ett annat plan kan se vad det kan leda vidare till. Klotter på vägskylt med sonens namn och otrevligheter är inget jag tänker acceptera, och inte hans pappa heller. Jag förklarade för sonen att vi var tvungna att ta upp detta med skolan, vilket han inte var så förtjust i. Han var rädd för att bli utpekad och att saken skulle bli värre. Jag ville så gärna försäkra honom om att det inte var någon fara, men kände nog den oron lite själv.

Mannen åkte och fotade skriften på skylten och dagen efter kontaktade han sonens lärare. Lärarna satt i möte, så alla fick reda på det på en gång, och tog det på stort allvar. Det kändes bra, det mannen berättade. Han hade även skickat över fotona till skolan. Det bestämdes ett möte två dagar senare där mannen, sonens lärare och rektorn skulle medverka. Mannen var väldigt tydlig med att han ville bli underrättade om skolan tänkte göra något, så att han kunde förbereda sonen i så fall.

Dagen efter hade sonen utflykt in till stan med skolan. Han tyckte det skulle bli jättekul. För att ta sig in till stan går barnen till grannbyn och tar bussen. Det är en promenad på ca 400 m. Skylten som det är klottrat på gås förbi, men det verkar inte som att någon har kommenterat något. När barnen kommer tillbaka till skolan på eftermiddagen så samlar en av lärarna dem och utan att nämna sonens namn berättar att någon har skrivit dumheter om någon på den och den skylten. Där sitter min son, helt oförberedd. Det var precis det här vi var rädda för.

Nu visade det sig senare att sonen hade blivit tipsad av någon/några i klassen om vad som stod på skylten redan innan, så en del elever kände redan till detta. Det spelar dock ingen roll, för det var väl det dummaste skolan kunde göra.

Jag var så arg och ledsen efter vad de hade gjort. Hur ska vår son någonsin våga berätta något för oss föräldrar igen?

När mannen fick höra detta så hade han skrivit ett långt mail till sonens lärare och mer eller mindre inkompetensförklarat hela skolvärlden.

På mötet med skolans personal erkände lärarna att de kanske gått för snabbt fram, men de har en skyldighet att agera. Naturligtvis ska de agera, men använd huvudet innan, tips från mig! De kommer att ha enskilda samtal med sonen för att förklara varför de gjorde som de gjorde, just för att bygga upp ett förtroende igen. Tack!

Å här kommer det mest skrämmande. Att de agerade för fort var för att de är inte vana vid att föräldrar vill vara delaktiga när sådant här händer. Va? jag fattar inte, ta den meningen en gång till på svenska, tack.

Nej, de flesta föräldrar tycker att skolan ska komma upp med ett färdigt fixingkit och lösa allt medans föräldrarna fortsätter som om inget hänt. Jo, god morgon.

Jag blir samtidigt irriterad på mig själv som blir så förvånad. Jag pratar med dessa föräldrar varje vecka i telefon på jobb. Tigermammor (kollegas uttryck) som gör allt för att föra över ansvaret av barnen på samhället så fort de fyllt 18 och inte går i skolan längre. Mammor som hotar att slänga ut barnen på gatan, utan tak över huvudet, för då är ju samhället, läs socialen, tvungna att fixa lägenhet och bevilja försörjningsstöd. Ursäkta, men hur tänkte du när du sket i att sätta kondom på killen du hade sex med den gången du blev gravid? Det händer inte mig för jag är ju bara 17 år?

Nej, just det. Du har faktiskt (kanske) tagit hand om den här individen i 18 år, nu måste ju du få förverkliga dig själv. Samma mamma sitter sedan och förfasar sig över folk som skaffar sommarkatt, och jag ser bara en väldig likhet.