trekatter

Det orättvisa livet är vad min dotter har fått genomgå idag, och enligt henne resten av veckan. Vi har alltid varit väldigt tydliga i den här familjen med att livet är inte rättvist! Inte så att vi låter det ena barnet göra en massa roliga saker och inte det andra, fast ibland känns det som så. Idag fick sonen följa med ett par kompisar och deras pappa till ishallen och vara där hela dagen. Dottern däremot blev väckt tidigt för att vi hade en tid med skolsköterskan kl 8.00. Det var ingen skolsköterska där när vi kom. Vi fick tag på en jättetrevlig vaktmästare som gjorde allt i sin makt för att få tag på henne, utan att lyckas. Nåja, dottern kom ju upp i tid i alla fall, fler timmar att leka på. Nåja, vi åkte till Väla och hon fick två par örhängen. Det var dax att byta från de hon tog hål med. Sen blev det en dyr sväng in på kappahl och sen en fika. Vi hann knappt hem innan hon började tjata om att få ringa en kompis. Hon fick åka till sin kompis. Senare på kvällen när hela familjen var samlad så frågade sonen om han kunde följa med sina kompisar till karlslundsbadet i Landskrona på onsdag. Orättvist! Sen var det ju så att han även skulle ha sovis med sina kompisar i kväll, hemma hos dem. Orättvist! Helt plötsligt bara lämnar hon matbordet och springer upp på sitt rum. Jag har aldrig upplevt detta att en får och inte den andre eftersom jag inte har några syskon, men jag kan mycket väl tänka mig. Problem ett: hon är 2,5 år yngre än sin bror. Problem två: hon är som en tornado jämfört med sin bror. En 6 åring med tonårsupproriska tendenser. Skulle jag utsätta någon kompis förälder för detta på ett badhus under sportlovet och med 4 andra barn att hålla ögon på oxå.? Nej, inte en chans. Jag frågade henne när jag gick upp för att trösta henne, vad hon skulle vilja göra i stället. Åka till farmor och farfar och sova där! ja, det är väl bara att försöka fixa detta! varför är det ingen som frågar mig vad jag vill göra när mitt liv är orättvist och jag inte får som jag vill. Varför är det ingen som fixar mitt liv åt mig?! Orättvist!

Nej, det var inget nytt, att jag är kvinna. Tyvärr är jag typiskt kvinnlig på många sätt. jag är tillexempel totalt iq- befriad när det kommer till tekniska prylar. Bilar bedömmer jag som en man, hur långt har den gått, hur gammal är den och framförallt, hur många hästar har den. Fråga mig inte vad det är som gör att den rullar, för jag har ingen aning och så länge den rullar och spinner som den ska så bryr jag mig inte om hur eller varför. Jag är också typisk kvinna när det gäller att göra val och att fatta beslut som har med mig själv att göra. ÅNGEST! Nu har jag en del sådant beslutande framför mig och jag gillar det inte! C-uppsatts. Någon sa att den hellst ska handla om något?! Något som ska gå att problematisera. Det ska dessutom finnas ett syfte med den. Ja, att få den godkänd? Syfte nog? Problemet där är kanske att kunna knyta syftet till en teori, nä, det finns säkert gott om teorier som har med egoism att göra, eller lättja. Jag ska dessutom få ihop detta med min kursares planer för uppsatsen eftersom vi ska skriva tillsammans. Sen är det nästa termin. Vilken inriktning ska jag välja? Jag har ingen lust att pendla ner till Lund var och varannan dag, men de kurser som går i Helsingborg är sådär intressanta. Om min chef inte släpper mig i sommar så jag kan jobba på min fd praktikplats, ska jag säga upp mig, eller köra säkra kort och veta att jag har ett jobb som betalar mina räkningar när jag är färdig i januari? Förstår ni att jag inte har det lätt? Jo, jag kan höra moralisterna stå och väsa i pereferin av värkligheten. Men nu är det mig vi pratar om och mitt liv och ja, jag bor i ett i-land och har socialiserats med dess problem och gnällighet. Det är synd om mig, vare sig ni vill inse det eller ej!.