trekatter

Jag har från och till längtat till detta ögonblick. Jag visste dock inte att det skulle ta mig 4.5 års pluggande för att komma hit. Det känns inte helt bra eller säkert, men nu är det gjort. JAG HAR SAGT UPP MIG!

Jag har varit anstäld på Ravn i 17 år eller något sådant, jag är inte så bra på matte.

När jag nu kom tillbaka i måndags så var det med ett tungt hjärta, för jag trodde inte jag skulle behöva gå tillbaka alls. Det jobbet sitter i ryggraden, helt otroligt så snabbt jag kom in i det igen. Det sitter dock inte i kroppen. fy vad jag var mör och hade ont överallt efter första dagen. Nu har det dock skett vissa förändringar på stället. Det har slagits ihop med det företag som ägde 30 % av Ravn innan. Det har bygts om, byggts till och en massa nya människor, och ny ledning. Det har blivit jätte frächt och snyggt i alla personalutrymmen. Två olika kaffeautomater med en massa olika valmöjligheter och lite annat. 

Naturligtvis kom en av de nya förmännen i onsdags kväll och frågade om vi ville jobba över tre timmar. jag har alltid svårt att säga nej när jag blir tillfrågad, så vad fan, jag skulle ju bara hem och sova ändå. då är det bättre att tjäna pengar. Dessutom blev vi erbjudna 100% om vi ställde upp. Det är aldrig fel och har aldrig hänt tidigare. Så med andra ord så märks det en viss attitydförändring gentemot personalen från de nya killarna som har något att säga till om.

Bakgrunden till min uppsägning är att enhetschefen i den kommun där jag jobbat från och till i ett år äntligen fattade att hon inte kunde ringa in mig på timmar längre.  Hon ringde mig när jag satt i skolan på opponeringen av sista uppgiften. Vi behöver dig januari ut, men sen vet jag inte hur det ser ut, sa hon. Nej tack sa jag, det funkar inte, Jag säger inte upp mig från en fast tjänst för att jobba två veckor och sedan inte veta mer. Det förstod hon nog.

Jag tänkte lite kallt att om de verkligen vill ha in mig, så fixar de det. Mycket riktigt. Hon ringde mig min första dag på jobbet och erbjöd mig 6 månaders vik. Det tog jag eftersom jag vet att det är en av handläggarna som går i pension och det är ingen annan som går på vik för tillfället. jag pratade med den nye personalchefen och berättade hur läget såg ut på tisdagen. Jag menade att han kunde hålla mig min uppsägningsmånad, men att mitt nya jobb hade behövt mig i går. Han bad mig stanna veckan ut och han skulle ha papprena färdiga dagen där på. Topp.

Ringde min chef på mitt nya jobb och talade in på hennes telefonsvarare att jag kan börja på måndag. ringde sedan upp henne på onsdag förmiddag för att höra så att hon hade fått mitt meddelande. Då var hon lite svajjig och menade att förvaltningschefen hade sagt en sak i måndags och en annan sak som i onsdags morse. jag upplyste henne om att jag måste ha det 100% säkert innan jag sa upp mig. Hon skulle prata med förvaltningschefen igen. Jag ringde efter en timme för att höra hur läget låg. Hon bad om ursäkt om hon fått det att verka som att allt inte var klappat och klart, för det var det. Bra, sa jag, då kommer jag in i morgon och skriver på papprena. Ja, det var inga problem. Kan säga att jag var allt annat än pigg när jag körde dit efter att jobbat till 02.15 och kommit i säng ca 03.00. Jag blev väckt kl 09.00 av min man och det var kanske tur det.

Papprena höll på att skrivas, men den ingångslönen var inte uppdaterad, så jag kunde inte skriva på, men jag såg pappret på datorn och hade ett lönesamtal med min chef, så jag känner mig ganska trygg. Jag har en nyckel och vet var de bor. Så i torsdags skrev jag på min uppsägning och avslutade en epok i mitt liv. Jag kan väl erkänna att jag är lite nyfiken på hur det kommer att utvecklas med den nya ledningen osv, men i slutändan så är jobbet det samma och det är inget jag vill tillbaka till. jag har dock sagt att behöver de folk till helger osv så kan de ringa. det är aldrig fel med extra pengar. men permanent vill jag inte tillbaka.

Så från och med måndag är jag socialsekreterare på heltid!

Vad kan jag säga? Ibland går det snabbt!

Vad hände? jag fattar inte!

Först är allt jättestressigt och jobbigt. Jag orkar ingenting och fräser åt barnen att låta mig va. Försöker sedan i lite snällare tonläge förklara att det är bara denna uppgiften också, sen får ni en gladare och mindre stressad mamma!

Det verkade faktiskt som att det funkade, för de lät mig va, men kom ändå med små gliringar att jag är tråkig och alltid sur. Ja, jag har levt med det i tre och ett halvt år nu, och barnen har levt med en mamma som periodvis åkt iväg eller stängt in sig och bettet sig som en mindre åskstorm. Sen kom tisdagen den 15/1-13. Plötsligt var allt annorlunda. Inga flerskrivuppgifter, inga fler dyra kaffe i cafeterian eller nachotallrikar eller muffins för 18 kr.

Inget mer gnällande över stofiler till forskare som aldrig satt sin fot ute i verkligheten och inga fler nervösa sammanbrott och spekulationer i fall man ska bli godkänd eller ej. Men, va? Ska jag aldrig mer sätta min fot på campus? Det är ju mitt liv! Jo, det är klart jag ska! Slarviga jag hittade två böcker som jag glömde ta med i tisdags till biblioteket. Så, bra, nu känner jag mig lugn!

Jo, jag är färdig, jag har det bara inte på papper ännu, för skolan är ju inte så snabb med att få in våra poäng, så det är inte lönt att skicka in blanketten som gör att jag kan få ut pappret som ska ramas in och hängas på väggen.

Vi hade vår examensceremoni i Lund. Första gången jag är där. Den stora universitetsbuggnaden är imponerande och väldigt vacker, både utvändigt och invändigt, och iskall! Vi skulle fotas på trappan utanför i x antal minusgrader, och sedan fick vi vänta ett bra tag på att själva ceremonin skulle börja.

Det fanns en miniorkester som spelade någon blandning av country och irländsk folkmusik. Sen var det folk som höll tal och mer musik. Max Koch, en av våra föreläsare på termin 2 och proffesor i något som jag glömt vad skulle hålla tal. Han tappade mig vid mening 5. Vår studierektor Helen är en väldigt fräsig och livfull kvinna var rädd för att börja gråta, så hon höll sig kort innan hon började ropa upp oss 20 och 20 för att vi skulle gå fram och få vår penna.

Efteråt var det mingel på socialhögskolan som låg ett kvarter längre bort. Jag kan bara säga att det var trångt!

Där bjöds det på billigt bubbel och snittar. Vi stannade inte så länge.

Jag och mannen hade dock lite tid att slå ihjäl, så vi hittade ett mysigt café och där drack vi latte och småsnackade en timme.  Efter det började vi leta oss mot restaurangen där vi skulle äta middag med mina svärföräldrar, som hade våra barn med sig och mannens bror och hans fru.

Vi var först och hade gott om tid att studera menyn. Allt lät gott, och när vi väl fick vår mat var det ingen som var besviken. Efterrätterna ska vi inte prata om. Jag tog ingen, för jag var för mätt, men barnen och mannen beställde in glass som hade ett hölje av smält maräng runt sig och en jättegod hallonsås till. Ni kan tänka er dessa tre barns tindrande ögon!

Restaurangen hette MEAT, så ni förstår att det var i min smak. Inredningen var lite som ett slakthus, med kakel på väggarna och de hade gjort lampor av stora köttkrokar. Det var inte kallt och sterilt, utan gjort med finnes.

Klockan hann bli rätt mycket och det hade varit en lång dag, så vi tackade för oss först.

När jag vaknade dagen efter var det min enda arbetslösa dag, och den kunde ha fått vara en vecka vad mig anbelangar, men plånboken säger något annat.

Min man hade köpt ett par väldigt vackra örhängen till mig och av mina svärföräldrar fick jag ett halsband signerat Efva Attling som är jättevackert. Naturligtvis var min svärfar tvungen att hålla någon sorts tal där han talade om hur stolta de var över mig. Jag vet att det kanske hör till och det var väldigt snällt, men jag hatar sådant! Antagligen för att jag hatar komplimanger överhuvudtaget. Jag vet varken vad jag ska säga eller göra. Ja ja, spara mig pratet om självförtroende och annat mumbojumbo. Jag vet!

 

Apropå vad plånboken säger och dåligt med pengar i januari osv så har min man gått och köpt en bakmaskin.

Det finns en massa olika apparater i våra köksskåp, som väl är använda så där två gånger var, men den här! Den här apparaten kommer inte att åka in i något skåp. Det finns inget godare än riktigt nybakat bröd på morgonen. I morse var det så nybakat att det knappt gick att skära, men det gör inget. Varmt så att smöret smälter, mmm! 

Idag har mannen försvunnit, sonen är hos en ny kompis från hans simträning och dottern är hos en kompis i byn. jag har gått runt och städat lite, tvättat lite och bara njutit av tystnaden och lugnet. dessutom har jag stoppat saker i bakmaskinen som förhoppningsvis ska bli till en citronsockerkaka. Vi får väl se när den säger pip, vad det har blivit!