Ön.

Nu har jag suttit på en ö i snart fem dagar tillsammans med Sofie. Nej, det är inte en öde ö, tvärtom, det är en väldigt bebodd ö. Vi har suttit på ön för att få något gjort med vår sista uppgift på utbildningen. Den verkade inte så svår, men som vanligt tar det längre tid än man trott. Problemet denna gången är att vi inte vet vad vi sysslar med. Vi har ingen aning om ifall det vi har skrivit är "rätt". Alla säger olika saker, som vanligt. Vår morot har varit en säsong av Sons of Anarchy, som nu är avverkad.
Jag trodde det skulle kännas konstigt att åka iväg från allt julpynt och annat, men naturligtvis är det julpyntat i mina svärföräldras stuga. Vädret var dock allt annat än juligt på vägen hit. Det regnade hela tiden och det var inte mycket snö någonstans. Det var det där emot när jag vaknade i dag. Jag bara ställde mig med gapande mun och stirrade på allt det vita som låg på marken och i träden och utbrast något i stil med holy shit. Grattis till alla öbarn som älskar snö. Mindre grattis till oss som ska hem idag och ska försöka hitta de små grusvägarna. Det lyckades jag nämligen inte med igår när vi skulle åka och inhandla förnödenheter. Sofie körde och sa att sväng här. Hon gjorde ju som jag sa, men vi insåg snart båda två att det var fel. Som tur var slutade inte vägen mitt inne i skogen.
Som tur var fick vi inget möte, för det hade inte gått att vända, köra till sidan eller liknande. Backa på serpentinslingrande kostig är inget som jag ser fram mot att behöva göra, eller sitta i bilen som ska backa.
När vi kom ut från kostigen kände jag igen mig och kom på att mina svärföräldrar hade sagt något i somras om att de skulle bli tvungna att köra ett nytt håll till stugan. Så, nu finns det hållet, en helt nygjord kostig. Grattis!
Fick faktiskt fixat julklapp till mannen, tråkig och jag är inte nöjd, men han får något i alla fall. Varsin klapp till till barnen blev det, något som de behöver, så med andra ord inga leksaker. Jag och Sofie köpte var sina duntofflor med för 50 kr på rusta, så nu är vi såå fina här i vår ensamhet. Joggingbyxor, luvtröja och duntofflor.
Igår lyxade vi även till det med en stor härlig gryta. Problemet var bara att vi hade tryckt i oss var sin tripple chees på Max som lunsch vid tretiden. Vi åt gryta kl 22. Köttet var perfekt, bara trillade sönder. Jo kära läsare (läs min man) vi har faktiskt fått något gjort på vår IVP också. Den är inte färdig, men som Sofie sa när jag gnällde i går, jag hade absolut inte fått så här mycket skrivet hemma. Men nu måste jag säga att jag saknar min skadade (tolka som ni vill) man och mina barn, och det ska bli skönt att komma hem idag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0