trekatter

Har nu tagit mig igenom alla mina bloggkomentarer och artiklar om ett av fallen vi använder som grund i vår c-uppsats. Jag kan inte bli annat än mörkrädd. Vart är Sverige påväg? Fallet är Sandviken fallet som uppmärksammades i Uppdrag Granskning i november 2011. Det som först slog mig var hur all fokus lades på föräldrarna, som blivit så kränkta och orättvist behandlade. Vart tog barnens bästa vägen? Det andra som slog mig var att det var en väldigt ensidig debatt om man nu kan kalla det debatt när det bara är samma åsikt som kommer fram hela tiden? Kommentarer efter artiklar och blogginlägg är väldigt färgade av UGs reportage. Socialen är inkompetenta och hur kan detta få förekomma, hur kan man göra på detta viset? Inget kritiskt tänkande om att det kanske ligger lite mer bakom än vad som framkommer i UGs reportage. Om det sägs på TV måste det vara sant-mentaliteten har mer eller mindre helt fått råda i folks bloggande mm. Ett fåtal vettiga människor har man hittat, som vågar ifrågasätta. Ingen rök utan eld har blivit lite av en fråga i det här fallet. Nog för att jag till viss del håller med de som menar att det råder en hysteri i detta land vad det gäller sexualitet och barn och att det har blivit ett sätt för kvinnor att hämnas på män vid tex en skillsmässa, men när det går så långt som något exempel jag läste, som att en pappa inte ska kunna ta ett bad med sin dotter utan att detta ska ses som sexuella övergrepp, då har der gått för långt. Då blir jag rädd. De finns en debatt lite vid sidan av som skyller feminismen för denna sexualskräck i landet, jag vet inte riktigt om jag tycker att det hör till saken. Visst, socialtjänsten kunde gått lite lugnare fram och pratat med skola/dagis, kollat upp anmälaren osv innan de tvångsomhändertar barnen, men om det hade visat sig att uppgifterna hade stämt, att det hade handlat om regelrätta övergrepp, då hade socialen istället blivit hyllade för sitt snabba och rättrådiga ingrepp, det hade dessutom inte blivit något uppmärksammat repotege i UG. Nu hade föräldrarna enbart varit dåliga på att sätta gränser och att vägleda sina döttrar vad det gällde vad som är ok och inte och då har socialen burit sig fruktansvärt åt. Nej, men fram med lite kritiskt tänkande nu tack. Skrämmande få inlägg har menat att det antagligen ligger mer bakom än vad som kommit fram i programmet. Tyvärr får jag hålla med skribenten som menade att detta kan leda till att folk blir ännu mer försiktiga med att anmäla missförhållanden i familjer. Redan idag sitter det gott om människor som har anmälningsplikt och är rädda för vad det kan sätta igång om e anmäler sina misstankar. Att sedan tjänstemän och socialsekreterare så väl som folkvalda politiker ska behöva bli mordhotade efter ett program som detta är ju inte klokt! Vart tror folk att det ska leda till? En bättre socialtjänst? Ibland undrar jag vad det är för yrke jag gett mig in på?!