trekatter

Jag har inget som jag är riktigt upprörd över idag. Tråkigt! Jag har jobbat hela dagen och känner mig mer som en klubbad säl än som en student som småpular med sin C-uppsatts. Mannen ringde mig på jobb idag och försäkrade mig att det var inga problem med ekonomin nästa månad. Han har fixat! Det handlar inte om att han fixar. Bra att han fixar, men det ger inte mig mer pengar att röra mig med. Bra att han lattjar runt på ett bananskal och bara kan fixa ekonomin en månad. Ok, upprörd! Ja, det är kanske den svenska avundsjukan som drabbat mig, so what? Jag skiter fullständigt i vad det som drabbat mig kallas i folkmun, kul är det inte! Jag vill oxå kunna komma hem med två par nya jeans, ett par tröjor och en ny jacka, bara för att jag tyckte att jag behövde det. Ok, han handlar ju inte på Hugo Boss direkt, utan på männens motsvarighet till Gina Tricot, men det är ok med mig, jag kan handla på Gina. Barnen har inte gjort eller sagt något roligt idag. Det var möte på fritids angående vår son och ett par killar till. Mannen fick ta det, jag hade nog huddt tänderna i någon. Mannen kom hem och berättade att den fritidsledare de har idag ska sluta till höste och gå tillbaka till sitt förra jobb. Här gnälls det över gamlingar som får ny hemtjänstpersonal hos sig var och varannan vecka, men va fan är det ingen som gnäller om att barnen får nya lärare, vikarier och fritidsledare hela tiden? sedan mitt äldsta barn började på fritids har det kommit och gått otaliga ledare. Jättemånga som har varit super med ungarna och verkligen brytt sig och kunnat handskas med dem. Ungarna har varit jätteledsna många gånger över att deras ledare försvinner. Lika ofta har det kommit någon ny som har varit lika bra fast på ett annat sätt, som sedan försvunnit. Det skrivs så mycket skit om soc som gör fel hit och dit och att vuxenvärlden sviker barnen när de omhändertas och hur ska de någonsin kunna lita på en vuxen igen? Absolut är det jättetraumatiskt för ett barn att bli placerad och kanske känna sig sviken och att ingen älskar dem och vill ha dem. Jag tror att ni listat ut min slutpoäng, men jag kör den ändå. Hur tror människor att bli av med sina fritidsledare, lärare etc påverkar barnen? Kan inte det oxå få dem att känna sig svikna, bortglömda, som om de inte vore värda att stanna för? Bara för sakens skull, vi har ett barn som inte inte har det så bra hemma, men en fritidsledare som ser barnet och som bryr sig, som får barnet att känna lite glädje och trygghet. Fritidsledaren slutar, var slutar barnet? jag inser nu att min rubrik var helt fel idag, men så är det ibland. Tänk att det kan vara så många saker som gör en upprörd, för det mesta är det kanske småsaker, men ibland är det riktigt viktiga saker. Problemet är att man pratar om det eller som i mitt fall, många gånger skriver av mig min ilska och frustration över det som gör mig upprörd och sedan händer inte mycket mer. Jag inser oxå att jag kan inte tvinga lärare eller fritidsledare att stanna på barnens skola om de inte vill, jag har inte den makten, och hade jag haft den hade jag nog passat mig väldigt noga för att utöva den.

jag antar att det har någonting med alltings jävlighet att göra, det här med att vara eller icke vara, nöjd alltså. Vi kan ta det flesta barnfamiljers mardröm, middagen. Det är konstigt hur svårt det ska vara att tillfredsställa allas smaklökar, jag menar, hur många smaker finns det igentligen? Rätta mig om jag har fel, men med Max´s nyupptäckta Umami så är vi väl uppe i 7 st. Jag slår vad om att om jag hade lyckats få in alla 7 i samma maträtt så hade folket runt mitt middagsbord ändå inte varit nöjda. Det hade varit för lite av ditt och för mycket av datt, eller helt enkelt för mycket! Så, fram för rökare, de tappar smaken och gnäller mindre. Nej, jag tänker inte lära mina barn att tappa smaken på det sättet, även om det säkert hade varit enklare än att lära dem att man ibland bara får stoppa in maten, tugga och svälja , fast det inte smakar pannkakor. Det här gnällandet kan naturligtvis appliceras på ca 12 av våra vakna timmar, inte bara runt middagsbordet, för det är fan vad vi gnäller. Så även jag, tydligen. Men det gör vi nog bara för att livet inte är rättvist på något håll. Mamma, du är så tråkig, du bara läser och sitter vid datorn och skriver! Betyder egentligen, jag vill ha datorn. Sara, måste du jobba om jag är ledig? Betyder egentligen att det är färdig diskuterat. Nej, mamma vill inte bli färdig med skolan, hon tänkte dra ut på sin C- uppsats ca 3 år och nej, tjäna egna pengar är fel, om man inte har något korvliknande hängandes mellan benen. Mannen är den som ska försörja familjen och komma hem med köttet hängandes över axeln och slå sig för bröstet. Det är bara det att den här kvinnan är fruktansvärt dålig på att sitta och gnida två träpinnar mot varandra till det blir en reaktion, för att inte tala om att reaktionen sedan ska matas, annars dör den. Jag kan för fan inte ens komma ihåg var jag sist satte kaffekoppen. Jag vill oxå jaga, för kanske att jag kan komma ihåg var jag hängde köttet? Nej, nu får jag leta reda på mitt kaffe och fortsätta med medias makt över gnällande människor, eller var det tvärtom?

Har nu tagit mig igenom alla mina bloggkomentarer och artiklar om ett av fallen vi använder som grund i vår c-uppsats. Jag kan inte bli annat än mörkrädd. Vart är Sverige påväg? Fallet är Sandviken fallet som uppmärksammades i Uppdrag Granskning i november 2011. Det som först slog mig var hur all fokus lades på föräldrarna, som blivit så kränkta och orättvist behandlade. Vart tog barnens bästa vägen? Det andra som slog mig var att det var en väldigt ensidig debatt om man nu kan kalla det debatt när det bara är samma åsikt som kommer fram hela tiden? Kommentarer efter artiklar och blogginlägg är väldigt färgade av UGs reportage. Socialen är inkompetenta och hur kan detta få förekomma, hur kan man göra på detta viset? Inget kritiskt tänkande om att det kanske ligger lite mer bakom än vad som framkommer i UGs reportage. Om det sägs på TV måste det vara sant-mentaliteten har mer eller mindre helt fått råda i folks bloggande mm. Ett fåtal vettiga människor har man hittat, som vågar ifrågasätta. Ingen rök utan eld har blivit lite av en fråga i det här fallet. Nog för att jag till viss del håller med de som menar att det råder en hysteri i detta land vad det gäller sexualitet och barn och att det har blivit ett sätt för kvinnor att hämnas på män vid tex en skillsmässa, men när det går så långt som något exempel jag läste, som att en pappa inte ska kunna ta ett bad med sin dotter utan att detta ska ses som sexuella övergrepp, då har der gått för långt. Då blir jag rädd. De finns en debatt lite vid sidan av som skyller feminismen för denna sexualskräck i landet, jag vet inte riktigt om jag tycker att det hör till saken. Visst, socialtjänsten kunde gått lite lugnare fram och pratat med skola/dagis, kollat upp anmälaren osv innan de tvångsomhändertar barnen, men om det hade visat sig att uppgifterna hade stämt, att det hade handlat om regelrätta övergrepp, då hade socialen istället blivit hyllade för sitt snabba och rättrådiga ingrepp, det hade dessutom inte blivit något uppmärksammat repotege i UG. Nu hade föräldrarna enbart varit dåliga på att sätta gränser och att vägleda sina döttrar vad det gällde vad som är ok och inte och då har socialen burit sig fruktansvärt åt. Nej, men fram med lite kritiskt tänkande nu tack. Skrämmande få inlägg har menat att det antagligen ligger mer bakom än vad som kommit fram i programmet. Tyvärr får jag hålla med skribenten som menade att detta kan leda till att folk blir ännu mer försiktiga med att anmäla missförhållanden i familjer. Redan idag sitter det gott om människor som har anmälningsplikt och är rädda för vad det kan sätta igång om e anmäler sina misstankar. Att sedan tjänstemän och socialsekreterare så väl som folkvalda politiker ska behöva bli mordhotade efter ett program som detta är ju inte klokt! Vart tror folk att det ska leda till? En bättre socialtjänst? Ibland undrar jag vad det är för yrke jag gett mig in på?!

Jag hade redan bestämt mig för överskriften när mannen bytte kanal på tv.n och hamnade på ett Fråga Olle program där de hade en fisting skola, så nu är jag riktigt skadad, fast på ett helt annat plan än innan. Har varit uppe i stugan med min partner i c-uppsatsskrivandet och haft ett par jättetrevliga dagar. Vi har ju dock valt ett ett mindre trevligt ämne. vi har suttit och läst alla artiklar och bloggar och kommentarer på bloggar och annat angående tre uppmärksammade fall från Uppdrag Granskning. det har varit många höjda ögonbryn och "hur fan tänker folk". Jo, folk tror att Uppdrag Granskning talar om sanningen, rakt av, utan vinklingar. Jo, jag tackar, det hade ju varit bra, men så var nog inte fallet. Hade de inte vinklat sina storys så hade det inte varit en story! Hade de inte lagt på den sorts musik som de gör vid just det tillfälle de gör, så hade inte tittaren reagerat som den gör och tomma lekplatser med gungor som rör sig i vinden, märkligt vilken effekt det kan ha på folk. de är bättre på sin dramaturgi än vad de är på fakta, i alla fall när det gäller de fall där de anser att barn blivit felbehandlade. jag blir riktigt förbannad när det framgår så tydligt i vissa av deras reportage att de inte vet hur lagstifftningen ser ut, utan försöker få tjänstemän att bryta sekretess och annat. Sen kan man diskutera om inte vissa yrkeskategorier borde medietränas redan under utbildningen, men det är en annan fråga. Det jag har kommit fram till är att det är fan mer synd om männskligheten än jag trott förut. jag tog min kaffekopp och gick ut för att röka efter middagen och ser en liten kille komma halvspringande på gatan utanför och jag hör att han skriker något. jag tar på mig jackan och går ut. Den lille killen står i korsningen ca 10 m från vårt hus och gråter förtvivlat. jag går fram till honom och frågar vad som hänt. Han hade tydligen smitit ut efter sin mamma som gått ut med hunden. jag fick klart för mig var han hörde hemma och började gå hemmåt med honom. jag försökte få honom på andra tankar så jag frågade honom vad det var för hund, om den var stor, liten och om den var snäll. Killen berättade mellan snyftningarna. Jag frågade vad hunden hette. Han hette Lennart! Jag frågade killen om han inte tyckte det var ett roligt namn på en hund. Han stannade till slutade gråta och sa bestämt Nej. Jag förstod sedan varför han inte tyckte det var ett roligt namn på en hund, deras katt heter tydligen Lena! Denna gång hade jag dock lärt mig och höll tyst. Storebror som skulle passa den lille killen satt vid sin dator med hörlurar och mick och skypade väl med någon. Han tittade upp och såg lite förvånad ut när han fick se mig. Jag har svårt att tänka mig att han talar om vad som hänt för mamma när hon kommer hem, frågan är vad han mutar sim lillebror med för att han ska hålla tyst, eller kommer han att hota honom? Vad gör mamma och pappa om och när de får reda på att han inte haft koll på sin lillebror? Det är det jag menar, jag är smått skadad av allt skit jag läst om till uppsatsen att jag börjar se spöken där det antagligen intefinns några. Om jag tänker på det så har väl inte den äldre killen haft en tanke på att lillebror skulle springa efter mamma och han har nog inte haft en tanke på vad som kan hända om lillebror springer iväg. Nu ska jag sätta mig och titta på ett avsnitt av Sons of anarchy. Bästa serien på länge!