Inget som rör upp.

Jag har inget som jag är riktigt upprörd över idag. Tråkigt! Jag har jobbat hela dagen och känner mig mer som en klubbad säl än som en student som småpular med sin C-uppsatts. Mannen ringde mig på jobb idag och försäkrade mig att det var inga problem med ekonomin nästa månad. Han har fixat! Det handlar inte om att han fixar. Bra att han fixar, men det ger inte mig mer pengar att röra mig med. Bra att han lattjar runt på ett bananskal och bara kan fixa ekonomin en månad. Ok, upprörd! Ja, det är kanske den svenska avundsjukan som drabbat mig, so what? Jag skiter fullständigt i vad det som drabbat mig kallas i folkmun, kul är det inte! Jag vill oxå kunna komma hem med två par nya jeans, ett par tröjor och en ny jacka, bara för att jag tyckte att jag behövde det. Ok, han handlar ju inte på Hugo Boss direkt, utan på männens motsvarighet till Gina Tricot, men det är ok med mig, jag kan handla på Gina. Barnen har inte gjort eller sagt något roligt idag. Det var möte på fritids angående vår son och ett par killar till. Mannen fick ta det, jag hade nog huddt tänderna i någon. Mannen kom hem och berättade att den fritidsledare de har idag ska sluta till höste och gå tillbaka till sitt förra jobb. Här gnälls det över gamlingar som får ny hemtjänstpersonal hos sig var och varannan vecka, men va fan är det ingen som gnäller om att barnen får nya lärare, vikarier och fritidsledare hela tiden? sedan mitt äldsta barn började på fritids har det kommit och gått otaliga ledare. Jättemånga som har varit super med ungarna och verkligen brytt sig och kunnat handskas med dem. Ungarna har varit jätteledsna många gånger över att deras ledare försvinner. Lika ofta har det kommit någon ny som har varit lika bra fast på ett annat sätt, som sedan försvunnit. Det skrivs så mycket skit om soc som gör fel hit och dit och att vuxenvärlden sviker barnen när de omhändertas och hur ska de någonsin kunna lita på en vuxen igen? Absolut är det jättetraumatiskt för ett barn att bli placerad och kanske känna sig sviken och att ingen älskar dem och vill ha dem. Jag tror att ni listat ut min slutpoäng, men jag kör den ändå. Hur tror människor att bli av med sina fritidsledare, lärare etc påverkar barnen? Kan inte det oxå få dem att känna sig svikna, bortglömda, som om de inte vore värda att stanna för? Bara för sakens skull, vi har ett barn som inte inte har det så bra hemma, men en fritidsledare som ser barnet och som bryr sig, som får barnet att känna lite glädje och trygghet. Fritidsledaren slutar, var slutar barnet? jag inser nu att min rubrik var helt fel idag, men så är det ibland. Tänk att det kan vara så många saker som gör en upprörd, för det mesta är det kanske småsaker, men ibland är det riktigt viktiga saker. Problemet är att man pratar om det eller som i mitt fall, många gånger skriver av mig min ilska och frustration över det som gör mig upprörd och sedan händer inte mycket mer. Jag inser oxå att jag kan inte tvinga lärare eller fritidsledare att stanna på barnens skola om de inte vill, jag har inte den makten, och hade jag haft den hade jag nog passat mig väldigt noga för att utöva den.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0