trekatter

Nu har vi ju blivit söndertjatade på skolan om att vi ska vara ärliga, ärligt nyfikna mm, men det kan nog gå över gränsen det där med ärlighet med.
När barnen kommer upp i skolålder får man en annan bild av ärlighet.
Den kan vara brutal, sårande och förkrossande.
Barn har en förmåga att inte hålla inne med sanningar, både på gott och ont. Deras brutala ärlighet vet inga gränser och vita lögner vet de inte vad det är. Ibland hade det kanske varit bra med lite nedtoning.

Så ska man låta dem vara brutalt ärliga, eller ska man lära dem att tona sanningen en aning och lägga fram det på ett finare sätt?
Hur ärliga ska vi nu vara i vårt kommande yrke? Hur mycket ska vi tona sanningen?
Och vad händer om vi inte är ärliga i vår roll för att vi inte vill skrämma klienterna?

Apropå mitt kommande jobb så läste jag något skrämmande i tidningen.
Landskrona socialförvaltning går och rotar i folks kylar, frysar och skafferi för att se hur mycket mat de har hemma om de sökt nödlån till mat. Även Helsingborgs kommun sysslade tydligen med detta, men inte lika frekvent. Nu var det en kvinna som kände sig så kränkt av detta så hon JO anmälde socialförvaltningen.
Go Girl, säger jag. Vad tror de att de sysslar med?
Nej, det är säkert inte kränkande nog att behöva be socialen om pengar till mat. Jag har mat men dålig fantasi på hur jag ska tillaga den så jag ber om pengar så jag kan köpa lite ny mat som jag vet vad jag ska göra med! jo, säkert! Då ska socialsekreteraren som kommer på besök ge dem tips på vad de ska göra med den mat de har. Tur man har en utbildning som kock i botten.
Nog för att vi har makt, men det här var ännu ett dåligt exempel på hur den kan användas.
Vi ska alltså gå ut i arbetslivet som socionomer med inställningen att alla fuskar! Låter underbart!