Examen och bakmaskinen.

Vad hände? jag fattar inte!
Först är allt jättestressigt och jobbigt. Jag orkar ingenting och fräser åt barnen att låta mig va. Försöker sedan i lite snällare tonläge förklara att det är bara denna uppgiften också, sen får ni en gladare och mindre stressad mamma!
Det verkade faktiskt som att det funkade, för de lät mig va, men kom ändå med små gliringar att jag är tråkig och alltid sur. Ja, jag har levt med det i tre och ett halvt år nu, och barnen har levt med en mamma som periodvis åkt iväg eller stängt in sig och bettet sig som en mindre åskstorm. Sen kom tisdagen den 15/1-13. Plötsligt var allt annorlunda. Inga flerskrivuppgifter, inga fler dyra kaffe i cafeterian eller nachotallrikar eller muffins för 18 kr.
Inget mer gnällande över stofiler till forskare som aldrig satt sin fot ute i verkligheten och inga fler nervösa sammanbrott och spekulationer i fall man ska bli godkänd eller ej. Men, va? Ska jag aldrig mer sätta min fot på campus? Det är ju mitt liv! Jo, det är klart jag ska! Slarviga jag hittade två böcker som jag glömde ta med i tisdags till biblioteket. Så, bra, nu känner jag mig lugn!
Jo, jag är färdig, jag har det bara inte på papper ännu, för skolan är ju inte så snabb med att få in våra poäng, så det är inte lönt att skicka in blanketten som gör att jag kan få ut pappret som ska ramas in och hängas på väggen.
Vi hade vår examensceremoni i Lund. Första gången jag är där. Den stora universitetsbuggnaden är imponerande och väldigt vacker, både utvändigt och invändigt, och iskall! Vi skulle fotas på trappan utanför i x antal minusgrader, och sedan fick vi vänta ett bra tag på att själva ceremonin skulle börja.
Det fanns en miniorkester som spelade någon blandning av country och irländsk folkmusik. Sen var det folk som höll tal och mer musik. Max Koch, en av våra föreläsare på termin 2 och proffesor i något som jag glömt vad skulle hålla tal. Han tappade mig vid mening 5. Vår studierektor Helen är en väldigt fräsig och livfull kvinna var rädd för att börja gråta, så hon höll sig kort innan hon började ropa upp oss 20 och 20 för att vi skulle gå fram och få vår penna.
Efteråt var det mingel på socialhögskolan som låg ett kvarter längre bort. Jag kan bara säga att det var trångt!
Där bjöds det på billigt bubbel och snittar. Vi stannade inte så länge.
Jag och mannen hade dock lite tid att slå ihjäl, så vi hittade ett mysigt café och där drack vi latte och småsnackade en timme.  Efter det började vi leta oss mot restaurangen där vi skulle äta middag med mina svärföräldrar, som hade våra barn med sig och mannens bror och hans fru.
Vi var först och hade gott om tid att studera menyn. Allt lät gott, och när vi väl fick vår mat var det ingen som var besviken. Efterrätterna ska vi inte prata om. Jag tog ingen, för jag var för mätt, men barnen och mannen beställde in glass som hade ett hölje av smält maräng runt sig och en jättegod hallonsås till. Ni kan tänka er dessa tre barns tindrande ögon!
Restaurangen hette MEAT, så ni förstår att det var i min smak. Inredningen var lite som ett slakthus, med kakel på väggarna och de hade gjort lampor av stora köttkrokar. Det var inte kallt och sterilt, utan gjort med finnes.
Klockan hann bli rätt mycket och det hade varit en lång dag, så vi tackade för oss först.
När jag vaknade dagen efter var det min enda arbetslösa dag, och den kunde ha fått vara en vecka vad mig anbelangar, men plånboken säger något annat.
Min man hade köpt ett par väldigt vackra örhängen till mig och av mina svärföräldrar fick jag ett halsband signerat Efva Attling som är jättevackert. Naturligtvis var min svärfar tvungen att hålla någon sorts tal där han talade om hur stolta de var över mig. Jag vet att det kanske hör till och det var väldigt snällt, men jag hatar sådant! Antagligen för att jag hatar komplimanger överhuvudtaget. Jag vet varken vad jag ska säga eller göra. Ja ja, spara mig pratet om självförtroende och annat mumbojumbo. Jag vet!
 
Apropå vad plånboken säger och dåligt med pengar i januari osv så har min man gått och köpt en bakmaskin.
Det finns en massa olika apparater i våra köksskåp, som väl är använda så där två gånger var, men den här! Den här apparaten kommer inte att åka in i något skåp. Det finns inget godare än riktigt nybakat bröd på morgonen. I morse var det så nybakat att det knappt gick att skära, men det gör inget. Varmt så att smöret smälter, mmm! 
Idag har mannen försvunnit, sonen är hos en ny kompis från hans simträning och dottern är hos en kompis i byn. jag har gått runt och städat lite, tvättat lite och bara njutit av tystnaden och lugnet. dessutom har jag stoppat saker i bakmaskinen som förhoppningsvis ska bli till en citronsockerkaka. Vi får väl se när den säger pip, vad det har blivit!
 

Kommentarer
Postat av: Sofie

Underbart att läsa som alltid ;)

2013-01-23 @ 15:56:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0