Så var julen över igen.
Så har det varit jul igen och en stor del av världens befolkning har varit nära att gå in i väggen eller få nervösa sammanbrott av släkten de känner sig tvingad att umgås med.
Jag ska inte säga att jag inte är en av dessa människor. I vanliga fall brukar jag springa runt någon dag före jul och handla julklappar till kreti och pleti och min familj. Detta har dock visat sig ha vissa fördelar. Jag hinner inte göra av med kvittona. I år fick min man mig att få panik ett par månader innan jul när han snällt, men med små horn i pannan berättade att han var färdig med mina julklappar sedan en månad tillbaka. Jaha, det var ju bara att sätta igång. Barnen var inte så svårt, men mannen med små horn i pannan var inte lätt! Han var till och med svårare än vanligt. Så det blev allas förhatliga nödlösning, presentkortet. Ja, och en ny väggklocka till köket så han kunde få tummarna ur röven och fixa den gamla.
Alla barn var glada, även om jag nu inser att sonen har för många rymdskepp av modell Lego, eftersom jag köpte ett han redan hade och hann slarva bort kvittot. Man lär något nytt var dag. Familjen fick en ny leksak också. Mannen med hornen försökte bättra på sitt rykte och skrev från tomten på paketet. Jag var orolig att det skulle bli jättebråk mellan barnen om vem som skulle sitta vid vår IPad, men mannen beslutade sig för att låta hornen växa tillbaka, genom att helt och hållet lägga beslag på leksaken. Jag snodde den ett litet tag nu för att skriva detta. Hur jag lyckades? Jag körde barnen i säng och lät sedan mannen betala räkningarna. Undrar just vad det är som börjar klia i min panna?
