misstro gentemot människor

Min misstro gentemot människor i allmänhet  kanske börjar bli lite för stor.
Senast i går blev jag riktigt mörkrädd.
Jag gick in på en av de mest uppdaterade bloggarna.
Tjejen som har bloggen uppger att hon har ca 14000 läsare varje dag.
Hennes svenska var under all kritik, och det var bara ytligt svammel.
Ingen humor och liksom ..... ingenting. Bara tomt svammel, och en massa bilder på
henne själv. Detta tycker tydligen i alla fall ca 14000 svenskar är intressant att läsa, varje dag.
Dassklotter är mer upphetsande!

Vad jag ville komma till var att min vän från Norje tyckte jag skulle lägga in lite bilder på
barnen och andra familjemedlemmar.
Jag har ju hållt min blogg väldigt anonym, så jag vet inte.
Anledningen till att jag inte har namngett min familj, eller mina vänner är i grund och botten för att jag inte litar på människor.
Den misstron grundades väl under min skolgång.
Jag växte upp i en liten by på landet. Gick i skola i ett litet sammhälle, och där fanns tydligen vissa regler som jag inte följde.
Om du inte bor, ser ut, klär dig och inte har föräldrar som är som alla andra, då ska du hackas på.
Jag bodde inte som alla andra. Vårt hus hade inte toalett innomhus eller dusch. Vi hade inte vatten vinterhalvåret, om vi inte hämtade det i brunnen. Vi hade ingen värme i köket om vi inte eldade i vedspisen.
Jag trivdes i vårt hus, och tänkte inte så mycket på att det var så annorlunda. Jag var ju van.
Jag gick inte omkring i de nyaste märkesjeansen. Det fanns inte pengar till det, och jag brydde mig inte så värst mycket. Mina föräldrar var kanske lite äldre än mina klasskamraters, men det var inget jag funderade över.
De klädde sig inte som andra föräldrar. I alla fall inte min mamma, som var totalt ointresserad av sådant.
Dessutom var de högutbildade akademiker och jobbade som journalister.
Dessutom var de alkoholister, inget som jag tänkte på.
Det var mitt hem, mina kläder och mina föräldrar. Att det var något konstigt eller avvikande med något av det var inget som jag tänkte på, förrän människor runt omkring mig gjorde mig uppmärksam på det på ett väldigt obehagligt sätt.
Därför tycker jag idag att det känns rätt skönt att kunna sitta här och skriva, och vara totalt anonym.
Dessutom gjorde min pappa precis samma sak. Han hade ett kåseri en gång i veckan i tidningen.
Naturligtvis figurerade jag och min mamma ganska flitigt i detta kåseri. Jag var alltid omnämnd som Knyttet och min mamma som Qvinnan. Sen att alla visste vilka vi var ändå märkte jag aldrig av.
I en liten stad blir det så. Alla känner apan, och apan känner ingen.
Dessutom körde stadsbussarna runt med en bild på min pappa och texten Roligast i Småland.
Jag tror jag håller min standard lite lägre. Det blir svårt att leva upp till pappas berömelse.
Han hade dessutom lite mer än två trogna läsare, vilket väl är ungefär vad jag har.
Så med andra ord, jag får fundera lite till på det där med att komma ur garderoben.

Kommentarer
Postat av: josefina ersing

hej vännen!
två trogna läsare är bättre än inga ;)
men jag tycker du ska "stanna i garderoben" tills det känns helt rätt.
Skojjigt att följa dig här iallafall :)
jättekram!!

2008-01-28 @ 21:04:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0