trekatter

Okej, jag vet. Jag fick en bok i händerna.
Jag och min vän från Norge satt ett par dagar innan jul och diskuterade böcker.
Jag läser inte deckare. Jag försökte mig på det en gång, och fick tag på helt fel författare.
Det hände absolut ingenting. Någon blev mördad, men det var så utbroderat att själva mordet liksom försvann i allt svammel om vilken färg gardinerna hade i rummet som mordet begåtts i. Ni fattar.
Ungefär lika segt som början av Sagan om ringen, som jag bara orkade läsa de 50 första sidorna av.
Tyvärr råkade de göra en tv film av denna deckare, och ta mig fan om inte den var lika seg.
Stängde av efter 15 minuter. Min vännina tyckte nog att jag behövde lite spänning i mitt liv, så hon lovade att återkomma. Det gjorde hon. Jag fick 4 deckare i julklapp. Den första jag läste var en debut av en norrman. Tyvärr glömt namnet, och boken är utlånad. Ingen tegelsten, men väldigt bra och lättläst.
Sen gav jag mig på Stieg Larsson. Jag bar mig åt precis som min man när han får en bok i händerna. Han ignorerar allt och alla. Därför köper jag inga böcker till honom, för jag tycker att det är så fruktansvärt tråkigt.
Nu gjorde jag lika bra ifrån mig, och gissa om jag fick äta upp det. Eftersom han är av det mannliga könet, min man, så kommer jag att få äta upp det i ca 3 år framöver. Snart kommer jag väl att låta som en idisslare också. MU!

I helgen hade vi besök av av vår ståtlige afrikanse vän.
Han skulle hjälpa mannen att sätta väv i taket på ovanvåningen.
Det blev inget med det. Första penseldraget med lim, och han sträcker ryggen.
Jag som trodde afrikaner var ett uttåligt och segt folk. Fast de är de kanske inte utan doping.
Nu kom jag in på ett ämne som kallas sport, som jag ger fullkomligt fan i, så vi byter.

Barn. Detta outtömmliga ämne.
Mina små änglar höll på att hamna som ett par rembrants på väggen i går. I alla fall den äldsta ängeln.
Det började innan vi ens hade kommit innanför ytterdörren, men ut genom bildörren. Det var det som var problemet. Du förstå, har man kommit ut genom bildörren så kan man stänga den.
Det gjorde dottern. Du ser nu framför dig en liten hand i kläm, eller? Jag önskar. (nästan)
Hon stängde först sin egen dörr, sen var hon vänlig nog att stänga broderns dörr också.
Det skulle hon inte gjort. Han blev ilsken som ett bi och började kasta sten efter henne.
Mina arga reaktioner ignorerades totalt, och han fortsatte. Jag fick tag i honom , bar honom upp för trappan och in.
Han fick gå till sitt rum.
Sen fortsätter han i samma stil, hela dagen.
Han försöker ha sönder en av mina julgranskulor genom att kasta den i golvet ett par gånger.
Han blev smått frustrerad över livslängden på plastkulor. Det kanske funkar om man slår den mot en annan kula?
Aj fan, påkommen. Senare sitter hans lillasyster snällt på golvet vid hans stol och leker.
Hon är snäll och tyst och roar sig själv, sånt mammor uppskattar. Det gjorde dock inte hennes bror. Han fotar till henne i ryggen. Jag tittar på honom, och säger antagligen något lagom lämpligt och pedagogiskt.
Jag tycker att då borde han lägga av. Han är påkommen med att göra något han inte ska, och jag har ögonen på honom, det vet han. Han gör om precis samma sak en gång till, och tittar sedan upp på mig. Jag kastar honom i sängen och skäller på honom.
Logik, när införs det i hjärnan på barn? Måste man beställa tid hos myndigheterna för att få det inopererat på något hemligt datachips?
Kan man få lite extra minne till dem då också? Jag börjar nämligen tro att min son delar minne med guldfisken vi inte har.
Resten av kvällen spenderade jag med att kategoriskt säga nej. Vad han än ville, så var det nej.
Varför det?, frågar han då. Ja, varför det? Bestraffning funkar nog inte så bra på en guldfisk, så varför anstränga sig?
Nåja, idag var en annan dag, som dessutom var väldigt mycket bättre.